Konsten att undvika marknadsdisciplin

Nu när Italien också måste finansiera sitt budgetunderskott med alltmer dyrare lån, ökar risken att Italien inte klarar sig. De tricks man använde med Grekland är mestadels oanvändbara i Italiens fall. Direkt lån kan inte användas och stabilitetsmekanismerna är för små att kunna lösa Italiens finansieringsproblem, om landet inte kan finansiera sitt underskott med de villkor som ges av marknaderna. Median har "glömt" Italien för tillfälle men ränta på landets lån har igen nått sjuprocents nivå.

Det finns knappt med tid att lösa Italiens skuldproblem. Då marknaden har tappat sitt förtroende helt hållet för ett land kastas det här landet lätt i en negativ spiral. Vad än landet gör, verkar det inte vara tillräckligt för marknaderna. Räntorna fortsätter att vara höga eller de blir ännu högre, vilket är ohållbart i längden. Då marknaden nu testar Italien testar marknaden på sätt och vis också hela eurosystemet. Om Italien kollapsar, kollapsar troligtvis euron.

Då de nuvarande verktygen inte är tillräckliga att rädda Italien om landet kollapsar, jobbar eu-ledarna hektiskt för att hitta nya medlen att hantera skuldkrisen. De har talats om s.k. eurobonds och den internationella ekonomimedian rekommenderar att Den Europeiska Centralbanken borde agerara mer aktivt på obligationsmarknaden. Eurobonds skulle däremot betyda, att alla euroländer - oavsätt hurdant skick deras offentliga ekonomier är i - skulle få lån på samma pris. Bägge alternativ, om ett av dessa införas, skulle med en stor sannolikhet lugna ner kaoset som nu härjar på marknaderna.

Men det grundliggande problemet, som också fanns i Maastrichavtalet, skulle stå kvar. Euroogligationer eller centralbankgaranterade lån skulle betyda att det fortfarande inte skulle finnas mekanism som per automatik skulle tvinga ett land ta hand om den offentliga ekonomin. Det grundliggande skälet, att vissa euroländer nu har fått stora ekonomiska svårigheter, har varit, att dessa länder har kunnat undvika marknadsdisciplin allt för länge.

Hade euroländerna haft sina egna valutor och egen penningpolitik, skulle marknaderna på ett tidigare skede ha ökat sina risktillägg för länder med ohållbara offentliga ekonomier. På grund av euron räknade marknaderna fel och felet verkar nästan vara fatalt.

Då man gör politiska avtal, finns det alltid utrymme för politiskt spel. För att euroobligationer skulle fungera, borde man också införa gemensam europeisk finanspolitik. Om den nuvarande skuldkrisen lösas med euroobligationer, skulle de ansvarslösa länderna fortfarande kunna undvika marknadsdisciplin. Är det ett rimligt syfte, kan man fråga sig.

I vissa länder finns det benägenhet att styra finanspolitik utan att för mycket påpeka stabilitet i den offentliga ekonomin. För att euron ska lyckas borde marknadsdisciplin införas på nytt. Marknadskrafterna kan räkna fel men är omutbara och i längden mycket mer effektivare än politiska avtal att styra offentliga ekonomin i ansvarsfull riktning.