Precis

Vill man se en levande pannkaka, då måste man titta på en match av det finländska fotbollslandslaget.

The art of timing

The Economist funderade i sitt färskaste nummer på att det i förhand aldrig är möjligt att veta vilka typ av fiskala åtgärder ska fungera. Fiscal stimulus ökar underskott i budget men kanske påverkar tillväxt bara marginellt.

Grovt kan man dela olika typ av fiscal stimulus i tu. En typ av fiskala åtgärder belastar budget för en given tid och de andra typ av åtgärder har en effekt som består. Byggandet av infrastrukur är ett exempel på det först nämnda och skattelättnader på det sist nämnda.

Att medvetet öka budgetunderskott för att påverka tillväxt då till exempel såväl den privata konsumption som exporten minskar kraftigt är det enda sunt att göra. Om syftet bara vore att ha budget i balans skulle man ha större problem i fortsättningen.

Det här lärdomet gav the Great Depression på 1930-talet. Här i Finland har vi också kunnat studera finanspolitik under kristid, d.v.s under Aho-Viinanen regering, som stramade åt finanspolitik då alla andra möjliga ekonomiska variabler hade en nedgående trend.

Det är inte nödvändigtvis rättvist att skylla på axeln Aho-Viinanen för en misslyckad ekonomisk politik. Det är alltid så lätt att vara efterklok. Men å andra sidan vet vi nu att om det bara är möjligt måste ekonomin stimuleras med offentliga åtgärder om ekonomin har hamnat sig i sådant läge som nu. De fiskala åtgärder som nu har tagits är berättigade.

Men det finns ett hinder i ekonomisk politik som inte kan glömmas. Pengar växer inte på träd. Vi kan inte stimulera för evigt.

Problemet är att vi inte vet på vilken tidpunkt vi måste strama åt finanspolitik eller på vilken tidpunkt det är optimalt att strama åt. För att göra saken ännu sämre vet vi inte heller - eller centralbankirerna vet inte - när penningpolitik borde stramas åt.

På både håll skapar bad timing massiva problem som har samma namn på sig: inflation - med alla dess biverkningar. Det som alla politiska beslutsfattare nu hoppas på är att ekonomin ska återhämta sig så fort som möjligt. Då kunde man undvika eller åtminstone förlätta problemet med timing. En sund tillväxt skulle vara det bästa möjliga tecknet för att börja strama åt.

Timing blir en riktig utmaning om ekonomin fortsättningsvis krymper. Därför är det klart att vad man än säger på beslutsfattarnas håll, ökar sannolikheten för åtstramingsåtgärder ju längre krisen pågår.

Vakna upp, sossarna.

I går hände det i de tyska valen: sossarna tappade mark historiskt mycket. De tyska socialdemokraterna, SPD, gjorde efterkrigstidens sämsta valresultat. Då SPD vann valet år 1998 med Gerhard Schröder i spetsen fick de 40% av rösterna. Nu blev siffran 27%.

Våra egna sossarna har också tappat mark men p.g.a helt annan typ av politiska system har förändringen inte varit så stor som i Tyskland. Parallelt med vår egen SDP och tyska SPD är det att de både haft borgerligt sinnade partihuvud i mångatals år och därmed ganska borgerligt sinnade politik när de höll regeringsmakten.

Schröder hade agenda 2010, som så småningom har börjat synas i vardagen med en ännu kärvare vardag för de sämst lottade. De här människorna röstade Die Linke eller de röstade inte alls. Regeringar Lipponen i sin tur var experter på att strama åt finanspolitik, vilket betydde minskande köpkraft för sociala förmåner. Borgerligt sinnade politik kan inte locka vänster sinnade väljare.

Åtminstone i Finland ser det ut så att SDP fortfarande har det största intresset i den tradtionella industriarbetaren. Detta kan inte vara en vinnande strategi då antal människor som jobbar inom de så kallade tradtionella industriyrken minskar kraftigt. Då de finska sossarna samalade sig för sitt sommarmöte i Åbo i somras syntes det inga unga ansikter, om Jutta Urpilainen inte var till buds.

Det som kan vara dödande kyss för sossarna är att dom inte vaknar upp och tar hänsyn till vad som har skett inom arbetsmarknaden sedan laman. Det är snuttjobbare som är dagens proletariat.

Kronan kommer igen

Redan tidigare hade jag hunnit jubla över den svenska kronans (SEK) kursuppgång. Då var det lite för tidigt, men nu ser det faktiskt ut som att valutan ska nå sin "vanliga" nivå under 9.5EUR/SEK eller nära det där strecket inom kort. Nu befinner sig kursen på 10.10 strecket.

Själv tycker jag att den viktigaste orsaken till återhämtning är att den försvagning vi sett efter finanskrisens början var ett fall av undershooting/overshooting. Som en liten valuta tog kronan riktig hårt smäll då stämningen på marknaden försämrades. Det var ett överdrivet kursfall kronan hade. Nu då marknaden har lungnat sig ner lite grann, prisättning på valutamarknaden också har normaliserats.

Den svenska affärstidningen Dagens Industri däremot säger på sin webbsida att det att det ser bättre ut för den svenska ekonomin än i mest av de industrialiserade länderna har ökat förtroende för kronan. Frasen dock bekräftas inte med något konkret.

En orsak för kronans uppgång kan faktiskt vara den norska kronan (NOK). Ur de globala valutamarknadens synvinkel är NOK lika med SEK. Valutakurser på SEK och på NOK är korrelerade i högsta grad. Så att om man väntar på att värdet på NOK ska blir högre ska det samma hända med SEK.

På marknaden anser man att den norska riksbanken ska strama åt sin penningpolitik kraftigare än på annat håll. Oljedriven Norge har inte lidit av den globala nedgången så mycket som andra export beroende små länder, tex Finland. Arbetslösheten har ökat minimalt, vilket gör det att det finns risk för inflation då den globala ekonomin börjar gå uppåt.

De höjda norska räntorna i sin tur betyder det blir gynsammare att investera i NOK p.g.a dess högre avkastning. Detta i sin tur ökar efterfrågan på den norska valutan och kursen reagerar.

Den svenska kronan kanske är ett tecken på att den globala ekonomin så småningom börjar återhämta sig. Å andra sidan, den uppgång Sveriges valuta har sett på sistone kan ha orsakats av spekulanter som tar sina vad att kronan ska bli starkare. Det vill säga att om det plötsligt ser dystert ut för ekonomin försvagas valutan igen snabbt.

Osäkerhets tider eller återhämtning

Det har varit svårt att förutspå hur vi tar oss ut ur finanskrisen. Exakt samma typ av ekonomisk kris har vi inte haft tidigare, fast ganska många är ivriga att dra paralleler till trettiotalets lama med det påpekandet att vi nu har reagerat bättre än då.

De massiva stödpaket i olika länder ska påverka den samlade efterfrågan, men faktumet att man inte kan påverka ekonomin med stimulansåtgärder på länge hörs hos politiska beslutsfattare som är medvetna om att låntagandet inte kan gå för evigt utan att skapa även större problem i form av inflation och högre räntor. Dessa i sin tur ska kväva ekonomisk tillväxt.

Trots de ekonomiska orostecken som man fortfarande kan se om man bara vill har marknaden positiv syn på saker, åtminstone just nu. På såväl valuta, råvaru- som på aktiemarknaden har positiva tolkningar varit dominanta. Aktiekurser har stigit ganska kraftigt under årens gång. Ganska "roligt" är det att fast inte så länge sen då vi sett en spekulativ bubbla att sprickas finns det redan nu en bubbla på kommande, nämligen på råvarusidan. Till och med sockerpriset ha stigit rejält då spekulanter väntar på att priset ska stiga ännu mer.

Frasen att för mycket pengar söker för få investeringmöjliheter kan man inte undvika, igen. Det som är lite konstigt är det hur centralbankirer har reagerat på krisen. En kris, skapat av billig peng, försöker man justera genom att pumpa ännu mer pengar till marknaden. Visst var affärsbanker hungriga för extra peng från centralbankens sida då man inte kunde få kortvarig finansiering från penningmarknaden, som satt i frys då krisen började.

Att Centralbanken börjar köpa statsobligationer är dock nästan ett lärobokexempel på hur man skapar en inflationsspiral. Lyckligtvis har läroböcker inte rätt hundra procent. Det kan man hoppas också denna gång.

Det är för tidigt att börja jubla över att krisen är över. På den reala ekonomin finns det bara väldigt tunna tecknen på att det har börjat återhämta sig. Alla de här tecken som vi redan haft t.ex i Frankrike och Tyskland kan nämligen vara bara kortvariga undantag i en negativ bild som kan se dystert ut för ganska länge.

Kronan strikes back!

Oh, yes it does....

Det kan man säga om den svenska kronan (SEK), om man tittar på grafen hur valutan har betett sig under senaste veckorna. Den har försträkts från sina lägsta nivåer mångatals procent. Trots det är den bektanta nivån på 9,10-9,40 (eur/sek) långt borta. På dessa nivåer handlades kronan hur länge som helst. I går då valutahandeln slutades motsvarade en euro 10,65 svenska kronor.

Det viktigaste skälet för att kronan har försvagats under senaste månaderna är att läget på valutamarknaden kännetecknas av oro. Då den svenska kronan är en liten valuta har valutahandlare börjat sälja sina innehav av kronan för att minska sin SEK exposure, vilket betyder på klarspråk att investerare inte litar på kronan på kort sikt.

Också ränteläget är sådan att det inte gynnar kronan. Då ECB har sin styrränta på en procent är den motsvarade räntan i Sverige på 0,5 procent. Då korta marknadsräntorna följer styrräntor ganska slaviskt, är marknadsräntorna i Sverige på lägre nivåer än de är i euro länder. Det är mer lönsamt att ha sina pengar i euro än det är att ha de i SEK.

Men granskar man kronans beteende kan man anta att den lägsta nivån på valutans värde har man redan sett. Trots kronan har försvagats en aning under denna vecka är trenden mot annat håll.

Det handlar mest om att sakta men säkert har marknaden börjat återhämta sig. Oron har börjat minska och detta är med en stor sannolikhet det viktigaste skälet för att kronan också har börjat återhämta sig.

Vi får se, vad som händer med kronan, men också priset på guld har gått ner, vilket vanligtvis tolkas som ett tecken på att oron på marknaden minskar. Priset på råolja har också gått upp; Ett tecken på att marknaden börjar tro att ekonomisk tillväxt är på kommande. Då alla riskpremier har gått ner är det säkert att kronan ser ett värde då en euro kostar mindre än tio kronor.

Högre räntor, avmattad tillväxt

Vanligtvis har man någonlunda insyn vad som komma skall i ekonomin. Man kan förutse olika riktlinjer som finns. Under krisens gång däremot är det svårt att förutse de exakta steg som ska tas innan de ljusare tiderna ankommer.

I början av 1990-talet fanns ingen som visste hur Finland ska ta sig ut ur krisen. Det fanns ingen som kunde ana att en viss Nokia ska bli en jätte inom en ny teknologi. Det var ingen som visste att euron ska tas i bruk, ränteläge ska bli oerhört gynnsamm på samma gång då vi har för Finlands del undervärderad valuta. Då marken knytades till euron skedde det med ett värde som var lite på underkanten.

Den här typen av ovisshet har vi också nu. Betyder en avmattning i globaliseringens tid kraftigare nedgång jämfört de kriser som har funnits tidigare? Det kan man fråga sig. Hoppas att svaret inte är ja. Det vi vet är att vi inte vet. Det finns ingen som vet hur djup denna kris ska bli och hurdana konsekvenser den ska ha. För nuvarande ser det ut som om att inte så mycket har förändrats trots alla dessa sura nyheter kring krisen.

Men om tittar på siffor - som inte ljuger! - ser det dystert ut. Industriproduktionen i Finland stortdök i januari jämfört med året innan. Men så länge man ha ett jobb eller ett nästan oförändrad inkomstnivå känns det "ganska bra" för individen.

Men man måste inte glömma att arbetslöshet är en laggad variabel. Blir det dystra månade i rad för industrin börjar arbetslösheten också öka. Och ju längre vi har dystra tider för industrin desto mer finns det folk som tappar sin inkostbaserad arbetslöshetersättning. Och detta i sin tur betyder en kratigt minskad köpskraft. Med andra ord, fattidom, armod.

För nuvarande kan man anta vad de redan fattade ekonomisk-politiska beslut ska betyda.

Ett ökat underskott i offentliga finanser innebär att det finns kraftigt ökat utbud på obligationspapper på kapitalmarknaden samatidigt som till exempl i Kina det överskott som orsakas av utrikeshandeln blir allt mindre.

Om efterfågan på räntepapper inte ökar betyder det två saker, som faktiskt är motsatta bilder av varandra:

1) priserna på papper ska minska för att alla papper som finns på marknaden kan säljas
2) vilket i sin tur betyder att räntorna ska stiga; pris på ett räntepapper är en funktion av diskonteringsränta. Ju större ränta, desto minder pris.

Detta är inte den enda möjlighet vad som ska ske på kapitalmarknaden. Nämligen, det kan finnas ökad utbud av kapital, därför att placerare ser aktiemarknadena som ganska osexiga för tillfället. Det finns massor av kapital som söker sitt hem. Och detta hem kan väl vara just statsobligationer.

Det finns åtminstone ett par viktiga skäl varför just placeringar på offentliga papper ser lockande ut. Offentliga räntepapper är ganska säkra placeringsobjekt och de är också tämligen likvida. Vill man sälja, kan man göra det.

Men om det är det första alternativet med billigare priser på statobligationer och därmed högre räntor är det som förverkligas, kan vi räkna med att nedgång i ekonomin blir allt mer brantare. Därför måste vi hoppas att krisen är över så fort som möjligt.