Styrräntan nästan noll men penningpolitiken är stram. Hur är detta möjligt?

Den europeiska centralbanken ECB har sin styrränta på 1/4 procent, vilket inte lämnar rum att stimulera ekonomin med räntevapen. Är en låg styrränta ett tecken på en ostram penningpolitik? Det finns många som tar styrräntans nivå som ett direkt mått på den penningpoltiska hållningen men för att egentligen kunna svara på frågan borde en stram/ostram penningpolitik definieras på något sätt.

Det penningpolitiska misslyckandet i nittiotalets Japan betydde att några så småningom började anse att en låg styrräntenivå i och för sig inte betyder en ostram penningpolitik om ekonomin inte reager till penningpolitiken på önskat sätt. Trots den rekordlåga styrräntenivån hamnade Japan nämligen i en deflationsspiral med ständigt minskade priser. Om priserna minskar då måste penningpoltiken vara för stram. Så enkelt är det faktiskt.

Så om vi nu tar lite monetarianska verktyg med kan vi konstatera att om penningmängden i ekonomin minskar har vi stram penningpolitik. Förändringar i penningmängden syns i prisnivån i något skede. ECB har ju haft - enligt med den tyska bundesbankens politikmått - tillväxttakt i M3 som en targetvariabel. Man styr tillväxttakt i M3 för att på lite längre sikt kunna styra förändringar i prisnivån.

I euroområdet har M3-penningmängdens tillväxt nästan stoppat, trots den rekordlåga styrräntan.

ECB själv har definierat att en tillväxt på 4,5 % på sikt är den nivå som behvös för att ekonomins prisstabilitet försäkras. Nu är man i under 2 % och trenden verkar vara nedåt. Såpass låga tillväxttakter på M3 såg man i det deflationsdrabbade Japan på nittiotalet.

Vad som är faligt med deflation är att hela ekonomin krymper, som i sig skapar stora problem för de offentliga finanserna då skatteintäkterna minskar samtidigt som utgifterna inte gör det. Skatteintäkter minskar därför att de är definierade i procent av nånting som minskar (priser/löner) medan utgifter inte gör det, åtminstone inte i den mån som skatteintäkterna gör därför att en ganska stor del av utgifterna är slagna fast i eurotermer.

Alarmerande är också den allmänna insyn att en så kallad inre devalvering är faktiskt lösning till våra problem. Man är alltså ute efter att få en deflatorisk fas på gång i ekonomin. Visst, om industrin har tappat sin konkurrenskraft måste den korrigeras med justeringar i lönenivån, men i samma veva måste man också komma ihåg att konkurrenskraft inte är lika med lönenivån. Begreppet är ju mycket mer komplicerad än det.