Den europeiska centralbanken ECB har sin styrränta på 1/4 procent, vilket inte lämnar rum att stimulera ekonomin med räntevapen. Är en låg styrränta ett tecken på en ostram penningpolitik? Det finns många som tar styrräntans nivå som ett direkt mått på den penningpoltiska hållningen men för att egentligen kunna svara på frågan borde en stram/ostram penningpolitik definieras på något sätt.
Det penningpolitiska misslyckandet i nittiotalets Japan betydde att några så småningom började anse att en låg styrräntenivå i och för sig inte betyder en ostram penningpolitik om ekonomin inte reager till penningpolitiken på önskat sätt. Trots den rekordlåga styrräntenivån hamnade Japan nämligen i en deflationsspiral med ständigt minskade priser. Om priserna minskar då måste penningpoltiken vara för stram. Så enkelt är det faktiskt.
Så om vi nu tar lite monetarianska verktyg med kan vi konstatera att om penningmängden i ekonomin minskar har vi stram penningpolitik. Förändringar i penningmängden syns i prisnivån i något skede. ECB har ju haft - enligt med den tyska bundesbankens politikmått - tillväxttakt i M3 som en targetvariabel. Man styr tillväxttakt i M3 för att på lite längre sikt kunna styra förändringar i prisnivån.
I euroområdet har M3-penningmängdens tillväxt nästan stoppat, trots den rekordlåga styrräntan.
ECB själv har definierat att en tillväxt på 4,5 % på sikt är den nivå som behvös för att ekonomins prisstabilitet försäkras. Nu är man i under 2 % och trenden verkar vara nedåt. Såpass låga tillväxttakter på M3 såg man i det deflationsdrabbade Japan på nittiotalet.
Vad som är faligt med deflation är att hela ekonomin krymper, som i sig skapar stora problem för de offentliga finanserna då skatteintäkterna minskar samtidigt som utgifterna inte gör det. Skatteintäkter minskar därför att de är definierade i procent av nånting som minskar (priser/löner) medan utgifter inte gör det, åtminstone inte i den mån som skatteintäkterna gör därför att en ganska stor del av utgifterna är slagna fast i eurotermer.
Alarmerande är också den allmänna insyn att en så kallad inre devalvering är faktiskt lösning till våra problem. Man är alltså ute efter att få en deflatorisk fas på gång i ekonomin. Visst, om industrin har tappat sin konkurrenskraft måste den korrigeras med justeringar i lönenivån, men i samma veva måste man också komma ihåg att konkurrenskraft inte är lika med lönenivån. Begreppet är ju mycket mer komplicerad än det.
fredag 27 december 2013
onsdag 28 december 2011
Konsten att undvika marknadsdisciplin
Nu när Italien också måste finansiera sitt budgetunderskott med alltmer dyrare lån, ökar risken att Italien inte klarar sig. De tricks man använde med Grekland är mestadels oanvändbara i Italiens fall. Direkt lån kan inte användas och stabilitetsmekanismerna är för små att kunna lösa Italiens finansieringsproblem, om landet inte kan finansiera sitt underskott med de villkor som ges av marknaderna. Median har "glömt" Italien för tillfälle men ränta på landets lån har igen nått sjuprocents nivå.
Det finns knappt med tid att lösa Italiens skuldproblem. Då marknaden har tappat sitt förtroende helt hållet för ett land kastas det här landet lätt i en negativ spiral. Vad än landet gör, verkar det inte vara tillräckligt för marknaderna. Räntorna fortsätter att vara höga eller de blir ännu högre, vilket är ohållbart i längden. Då marknaden nu testar Italien testar marknaden på sätt och vis också hela eurosystemet. Om Italien kollapsar, kollapsar troligtvis euron.
Då de nuvarande verktygen inte är tillräckliga att rädda Italien om landet kollapsar, jobbar eu-ledarna hektiskt för att hitta nya medlen att hantera skuldkrisen. De har talats om s.k. eurobonds och den internationella ekonomimedian rekommenderar att Den Europeiska Centralbanken borde agerara mer aktivt på obligationsmarknaden. Eurobonds skulle däremot betyda, att alla euroländer - oavsätt hurdant skick deras offentliga ekonomier är i - skulle få lån på samma pris. Bägge alternativ, om ett av dessa införas, skulle med en stor sannolikhet lugna ner kaoset som nu härjar på marknaderna.
Men det grundliggande problemet, som också fanns i Maastrichavtalet, skulle stå kvar. Euroogligationer eller centralbankgaranterade lån skulle betyda att det fortfarande inte skulle finnas mekanism som per automatik skulle tvinga ett land ta hand om den offentliga ekonomin. Det grundliggande skälet, att vissa euroländer nu har fått stora ekonomiska svårigheter, har varit, att dessa länder har kunnat undvika marknadsdisciplin allt för länge.
Hade euroländerna haft sina egna valutor och egen penningpolitik, skulle marknaderna på ett tidigare skede ha ökat sina risktillägg för länder med ohållbara offentliga ekonomier. På grund av euron räknade marknaderna fel och felet verkar nästan vara fatalt.
Då man gör politiska avtal, finns det alltid utrymme för politiskt spel. För att euroobligationer skulle fungera, borde man också införa gemensam europeisk finanspolitik. Om den nuvarande skuldkrisen lösas med euroobligationer, skulle de ansvarslösa länderna fortfarande kunna undvika marknadsdisciplin. Är det ett rimligt syfte, kan man fråga sig.
I vissa länder finns det benägenhet att styra finanspolitik utan att för mycket påpeka stabilitet i den offentliga ekonomin. För att euron ska lyckas borde marknadsdisciplin införas på nytt. Marknadskrafterna kan räkna fel men är omutbara och i längden mycket mer effektivare än politiska avtal att styra offentliga ekonomin i ansvarsfull riktning.
Det finns knappt med tid att lösa Italiens skuldproblem. Då marknaden har tappat sitt förtroende helt hållet för ett land kastas det här landet lätt i en negativ spiral. Vad än landet gör, verkar det inte vara tillräckligt för marknaderna. Räntorna fortsätter att vara höga eller de blir ännu högre, vilket är ohållbart i längden. Då marknaden nu testar Italien testar marknaden på sätt och vis också hela eurosystemet. Om Italien kollapsar, kollapsar troligtvis euron.
Då de nuvarande verktygen inte är tillräckliga att rädda Italien om landet kollapsar, jobbar eu-ledarna hektiskt för att hitta nya medlen att hantera skuldkrisen. De har talats om s.k. eurobonds och den internationella ekonomimedian rekommenderar att Den Europeiska Centralbanken borde agerara mer aktivt på obligationsmarknaden. Eurobonds skulle däremot betyda, att alla euroländer - oavsätt hurdant skick deras offentliga ekonomier är i - skulle få lån på samma pris. Bägge alternativ, om ett av dessa införas, skulle med en stor sannolikhet lugna ner kaoset som nu härjar på marknaderna.
Men det grundliggande problemet, som också fanns i Maastrichavtalet, skulle stå kvar. Euroogligationer eller centralbankgaranterade lån skulle betyda att det fortfarande inte skulle finnas mekanism som per automatik skulle tvinga ett land ta hand om den offentliga ekonomin. Det grundliggande skälet, att vissa euroländer nu har fått stora ekonomiska svårigheter, har varit, att dessa länder har kunnat undvika marknadsdisciplin allt för länge.
Hade euroländerna haft sina egna valutor och egen penningpolitik, skulle marknaderna på ett tidigare skede ha ökat sina risktillägg för länder med ohållbara offentliga ekonomier. På grund av euron räknade marknaderna fel och felet verkar nästan vara fatalt.
Då man gör politiska avtal, finns det alltid utrymme för politiskt spel. För att euroobligationer skulle fungera, borde man också införa gemensam europeisk finanspolitik. Om den nuvarande skuldkrisen lösas med euroobligationer, skulle de ansvarslösa länderna fortfarande kunna undvika marknadsdisciplin. Är det ett rimligt syfte, kan man fråga sig.
I vissa länder finns det benägenhet att styra finanspolitik utan att för mycket påpeka stabilitet i den offentliga ekonomin. För att euron ska lyckas borde marknadsdisciplin införas på nytt. Marknadskrafterna kan räkna fel men är omutbara och i längden mycket mer effektivare än politiska avtal att styra offentliga ekonomin i ansvarsfull riktning.
onsdag 2 november 2011
Det tyska miraklet - igen.
Trots sannolika dystra utsikter för den europeiska ekonomin fortsätter dess ekonomisk motor, Tyskland, imponera med sina makroekonomiska siffror. I dag (2.11.2011) kom ut de färskaste siffrorna över läget på den tyska arbetsmarknaden.
Och det ser bra ut, det ser jättebra ut. I ett år har 500 000 arbetslösa hittat arbetstillfälle på den tyska arbetsmarknaden. Vad som gör siffran imponerande är att man kunnat minska arbetslösheten ytterligare då läget redan varit ganska bra. Arbetslöshetgraden ligger nu på 5.2 %. Arbetslösheten toppade 2005, ca 5.5 miljoner arbetslösa, då det nu finns 2.2 miljoner utan arbete.
Kanske skulle också de finska fackpamparna ta en god titt på det här miraklet man kunnat åstadkomma i 2000-talets Tyskland. Alltså, vad ligger bakom den tyska succén?
Tyskland, liksom Finland, är en export driven ekonomi. Det är utrikeshandeln som ger ekonomin dess tillväxt. Då exportföretag konkurrerar på den globala marknanden är det ytterst viktigt att man inte tappar sin konkurrensförmåga med sådana löne- och därmed prisförhöjningar som överskrider produktivitetsutvecklingen.
I Tyskland har man kunnat åstadkomma motsatsen. Man har kunnat minska de så kallade enhetskostnaderna på arbete, vilket betyder att konkurrenskraften har förbättrats med löneförhöjningar som har varit mindre än produktivitetstillväxt.
Och hur har man kunnat åstadkomma det här i Tyskland? Därför att de stora fackarna med sina moderata lönekrav har varit med i att förbättra utsikter för landets ekonomi. En förbättrad konkurrenskraft har gett lyft för exporten. Då exporten rullar finns det efterfråga på arbete, vilket nu syns i de tyska arbetsmarknaderna.
Det är minst sagt lite orättvisst för bundeskansler Angela Merkel att hon p.g.a Grekland-krisen får ingen belöning för hur det går på den tyska arbetsmarknaden. Delstatsvalen som hållits i år har gått katastrofalt för hennes CDU. Allt skuggas nu av Grekland-krisen.
Och det ser bra ut, det ser jättebra ut. I ett år har 500 000 arbetslösa hittat arbetstillfälle på den tyska arbetsmarknaden. Vad som gör siffran imponerande är att man kunnat minska arbetslösheten ytterligare då läget redan varit ganska bra. Arbetslöshetgraden ligger nu på 5.2 %. Arbetslösheten toppade 2005, ca 5.5 miljoner arbetslösa, då det nu finns 2.2 miljoner utan arbete.
Kanske skulle också de finska fackpamparna ta en god titt på det här miraklet man kunnat åstadkomma i 2000-talets Tyskland. Alltså, vad ligger bakom den tyska succén?
Tyskland, liksom Finland, är en export driven ekonomi. Det är utrikeshandeln som ger ekonomin dess tillväxt. Då exportföretag konkurrerar på den globala marknanden är det ytterst viktigt att man inte tappar sin konkurrensförmåga med sådana löne- och därmed prisförhöjningar som överskrider produktivitetsutvecklingen.
I Tyskland har man kunnat åstadkomma motsatsen. Man har kunnat minska de så kallade enhetskostnaderna på arbete, vilket betyder att konkurrenskraften har förbättrats med löneförhöjningar som har varit mindre än produktivitetstillväxt.
Och hur har man kunnat åstadkomma det här i Tyskland? Därför att de stora fackarna med sina moderata lönekrav har varit med i att förbättra utsikter för landets ekonomi. En förbättrad konkurrenskraft har gett lyft för exporten. Då exporten rullar finns det efterfråga på arbete, vilket nu syns i de tyska arbetsmarknaderna.
Det är minst sagt lite orättvisst för bundeskansler Angela Merkel att hon p.g.a Grekland-krisen får ingen belöning för hur det går på den tyska arbetsmarknaden. Delstatsvalen som hållits i år har gått katastrofalt för hennes CDU. Allt skuggas nu av Grekland-krisen.
tisdag 9 augusti 2011
Skulduppköp äventyrar prisstabilitet på sikt
Median har nu riktat sitt blick mot Italien under de senaste dagarna med förundrandet om landet är nästa att ge upp på lånemarknaderna. Räntorna på landets skuldpapper har stigit kraftigt med den följden att skuldberg på 120 % av BNP blir alltmer ohanterbart.
Läget måste vara allvarligt då den europeiska centralbanken ECB började använda rätt oortodoxa verktyg genom att direkt agera på statslånemarknaden. Banken använder nu sådana metoder som kan skapa större problem på längre sikt, fast de på kort sikt verkar ha löst någonting, liksom nu då banken lyckades med att minska den italienska och den spanska räntenivån. En lite lägre räntenivå är dock bara en tillfällighet, om marknaden har ingen tro på länderna i fråga.
Spelet centralbanken spelar påminner i högsta grad händelserna året 1992 kring de sista stunderna med EMS, den europeiska valutakurssystem med i praktiken fasta växelkurser. Investeraren Georg Soros med sitt fräcka vad om pundet tvingade valutan på knäna. EMS kastades inne i papperskorg; alla stora valutor har sedan dess haft rörliga växelkurser.
Om marknaden tappar sitt förtroende på Italien och Spanien finns det inga krafter i världen som kan konkurrera med marknadskrafter. Sist och slutligen är marknadskrafterna påtvingande. Det skedde med EMS och har skett hundratals andra gånger.
ECB tar risk då den köper statskuldspapper direkt från marknaden. Med åtgärden ökar banken penningmängden i ekonomin. Det här betyder i sin tur att prisstabiliteten kan äventyras på sikt, om banken misslyckas att tajma rätt en penningpolitisk åtstramning i fall förändringar i penningmängden börjar synas i prisnivån. Riktigt noggrant taget borde ECB faktiskt strama åt innan skulduppköp syns på prisnivån; banken borde nämligen agera via förväntningarna. Om bankens åtgärder betyder ökad inflation har penningpolitiska makthavaren redan misslyckats. Åtstramningen blir kraftigare än den varit om banken hade tajmat rätt.
Hur som helst befinner sig ECB i ett läge där ingen trodde den borde vara eller att den skulle vara, då euron infördes. Det "lovades" att den nya centralbanken ska agera på samma sätt som den högst uppskattade tyska centralbanken, Bundesbank, som aldrig äventyrade prisstabiliteten. Bundesbanken prioriterade prisstabiliteten så att banken lade ingen vikt på de ekonomiska konjunkturerna eller sysselsättning. Med dessa prioriteringar var banken en trovärdig bevakare av prisnivån.
Det att ECB verkar ha samma typ av prioriteringar som den amerikanska centralbanken FED innebär i och för sig inte att ECB kommer att misslyckas, men ECBs politik är mer äventyrande jämfört med Bundesbanken. Faktumet innebär en ökad risk för inflation.
Läget måste vara allvarligt då den europeiska centralbanken ECB började använda rätt oortodoxa verktyg genom att direkt agera på statslånemarknaden. Banken använder nu sådana metoder som kan skapa större problem på längre sikt, fast de på kort sikt verkar ha löst någonting, liksom nu då banken lyckades med att minska den italienska och den spanska räntenivån. En lite lägre räntenivå är dock bara en tillfällighet, om marknaden har ingen tro på länderna i fråga.
Spelet centralbanken spelar påminner i högsta grad händelserna året 1992 kring de sista stunderna med EMS, den europeiska valutakurssystem med i praktiken fasta växelkurser. Investeraren Georg Soros med sitt fräcka vad om pundet tvingade valutan på knäna. EMS kastades inne i papperskorg; alla stora valutor har sedan dess haft rörliga växelkurser.
Om marknaden tappar sitt förtroende på Italien och Spanien finns det inga krafter i världen som kan konkurrera med marknadskrafter. Sist och slutligen är marknadskrafterna påtvingande. Det skedde med EMS och har skett hundratals andra gånger.
ECB tar risk då den köper statskuldspapper direkt från marknaden. Med åtgärden ökar banken penningmängden i ekonomin. Det här betyder i sin tur att prisstabiliteten kan äventyras på sikt, om banken misslyckas att tajma rätt en penningpolitisk åtstramning i fall förändringar i penningmängden börjar synas i prisnivån. Riktigt noggrant taget borde ECB faktiskt strama åt innan skulduppköp syns på prisnivån; banken borde nämligen agera via förväntningarna. Om bankens åtgärder betyder ökad inflation har penningpolitiska makthavaren redan misslyckats. Åtstramningen blir kraftigare än den varit om banken hade tajmat rätt.
Hur som helst befinner sig ECB i ett läge där ingen trodde den borde vara eller att den skulle vara, då euron infördes. Det "lovades" att den nya centralbanken ska agera på samma sätt som den högst uppskattade tyska centralbanken, Bundesbank, som aldrig äventyrade prisstabiliteten. Bundesbanken prioriterade prisstabiliteten så att banken lade ingen vikt på de ekonomiska konjunkturerna eller sysselsättning. Med dessa prioriteringar var banken en trovärdig bevakare av prisnivån.
Det att ECB verkar ha samma typ av prioriteringar som den amerikanska centralbanken FED innebär i och för sig inte att ECB kommer att misslyckas, men ECBs politik är mer äventyrande jämfört med Bundesbanken. Faktumet innebär en ökad risk för inflation.
torsdag 30 juni 2011
Grekland är inte ett nytt Lehman
Fast marknaden på har varit säkra på att Grekland inte kan ta hand om sina skuldplikter försöker politikerna undvika default genom ge stödpaket efter stödpaket åt landet. Det sägs att stöder man inte landet ska vi ha en ny finanskris i famnen. Det finns ingen som vet vad som händer på marknaden om Grekland förklarar default.
De mest pessimistiska är av den åsikten att det skulle komma ett nytt Lehman-fall (lf). Den här analogin dock backas inte upp av det egentliga läget, därför att man i lf hade en smittoeffekt som berodde på det faktumet att aktörerna i finanssystemet (bakner och försäkringbolagen) inte visste hurdana riskexponeringar det fanns i var och ens balansräkningar.
Så är det inte med Grekland. The Economist beräknade i sitt färskaste nummret hurdana risker de stora europeiska bankerna har i Grekland. De är inte så stora egentligen. Tar man t.ex en stor tysk bank, Deutschebank, värdet på Greklandriskerna är tämligen små i förhållandet till bankens balansberäkning. Tidningen till och med trodde att credit default swaps inte skapar några större problem i fortsättningen. Summorna som lånats till Grekland är förstås förvånansvärt stora i och för sig, men då bankerna har stora balansberäkningar ett miljard belopp betyder inte så mycket som man kanske trodde. Och den största skillnaden mellan subprime-krisen och Greklandkaoset är det att det går att beräkna hurdana risker varje aktör faktiskt har i Grekland. Det här kunde man inte göra med de instrument som startade finanskrisen, asset back securities, collateralized debt obligations (cdos) and de derivatinstrument som hade emitterats kring dessa krångliga cdos.
Sannolikheten för att en konskursdrabbade Grekland skulle skapa samma typ av panik på finansmarknaden man hade då Lehman Brothers kollapsade är därmed ganska liten.
De mest pessimistiska är av den åsikten att det skulle komma ett nytt Lehman-fall (lf). Den här analogin dock backas inte upp av det egentliga läget, därför att man i lf hade en smittoeffekt som berodde på det faktumet att aktörerna i finanssystemet (bakner och försäkringbolagen) inte visste hurdana riskexponeringar det fanns i var och ens balansräkningar.
Så är det inte med Grekland. The Economist beräknade i sitt färskaste nummret hurdana risker de stora europeiska bankerna har i Grekland. De är inte så stora egentligen. Tar man t.ex en stor tysk bank, Deutschebank, värdet på Greklandriskerna är tämligen små i förhållandet till bankens balansberäkning. Tidningen till och med trodde att credit default swaps inte skapar några större problem i fortsättningen. Summorna som lånats till Grekland är förstås förvånansvärt stora i och för sig, men då bankerna har stora balansberäkningar ett miljard belopp betyder inte så mycket som man kanske trodde. Och den största skillnaden mellan subprime-krisen och Greklandkaoset är det att det går att beräkna hurdana risker varje aktör faktiskt har i Grekland. Det här kunde man inte göra med de instrument som startade finanskrisen, asset back securities, collateralized debt obligations (cdos) and de derivatinstrument som hade emitterats kring dessa krångliga cdos.
Sannolikheten för att en konskursdrabbade Grekland skulle skapa samma typ av panik på finansmarknaden man hade då Lehman Brothers kollapsade är därmed ganska liten.
tisdag 31 maj 2011
Wirtschaftswunder på nytt
Den ekonomiska motorn vid namnet Tyskland är i full fart. Nästan varje färsk statistisk uppgift som dyker upp backar upp den tanken, att det var länge sedan då den tyska ekonomin var i så bra skick den nu är. Man kan plocka upp vilken godtydlig ekonomisk variabel som helst och storyn är exakt samma.
I dag publicerades uppgifter om läget på arbetsmarknaden i April. Arbetslöshetsgraden log på 6 procent, en av de bästa siffrorna inom den industrieliserade världen. Mer anmärkningsvärt är ändå den förändring som har skett i landet inom några års tid. Någonting måste har gjorts rätt i den teutoniska republiken.
Det kunde ha gått mycket sämre och det egentligen gick. Då landet förenades 1991 var cirka 2.5 miljon tyskar utan arbete. Men den före detta Östtyskland var fullständigt ofärdig att konkurrera i den globala ekonomin. Dess medborgare hade en utbildning de inte kunde dra nytta av i det nytt förenat Tyskland. Den östtyska industrin var helt värdelös.
Arbetslösheten steg, sakta men säkert. Trenden var uppåt. I 2005 var nästan 5 miljon tyskar utan arbete. Det är makalöst att siffran har du halverats. Den positiva förändringen måste vara någon typ av världsrekord inom den utvecklade världen.
En viktig sak bakom den här positiva trenden är det att de så kallade enhetskostnaderna för arbete har minskat. En viss roll har antagligen också haft de så kallade Harz-reformerna som infördes under bundeskansler Schröders tid.
Lärodomen i den här tyska historien kanske är det att det löner sig att ta hand om landets konkurrenskraft med en löneutveckling som inte överskrider produktivitetsutvecklingen. Man borde inte heller glömma att den tyska industrin producerar varor som har gott om mervärde, som bara kan produceras av individer med en hög eller annars en prima utbildning.
Den tyska wirtschaftswunder är född på nytt.
Länk: http://www.destatis.de/jetspeed/portal/cms/Sites/destatis/Internet/EN/press/pr/2011/05/PE11__206__132,templateId=renderPrint.psml
I dag publicerades uppgifter om läget på arbetsmarknaden i April. Arbetslöshetsgraden log på 6 procent, en av de bästa siffrorna inom den industrieliserade världen. Mer anmärkningsvärt är ändå den förändring som har skett i landet inom några års tid. Någonting måste har gjorts rätt i den teutoniska republiken.
Det kunde ha gått mycket sämre och det egentligen gick. Då landet förenades 1991 var cirka 2.5 miljon tyskar utan arbete. Men den före detta Östtyskland var fullständigt ofärdig att konkurrera i den globala ekonomin. Dess medborgare hade en utbildning de inte kunde dra nytta av i det nytt förenat Tyskland. Den östtyska industrin var helt värdelös.
Arbetslösheten steg, sakta men säkert. Trenden var uppåt. I 2005 var nästan 5 miljon tyskar utan arbete. Det är makalöst att siffran har du halverats. Den positiva förändringen måste vara någon typ av världsrekord inom den utvecklade världen.
En viktig sak bakom den här positiva trenden är det att de så kallade enhetskostnaderna för arbete har minskat. En viss roll har antagligen också haft de så kallade Harz-reformerna som infördes under bundeskansler Schröders tid.
Lärodomen i den här tyska historien kanske är det att det löner sig att ta hand om landets konkurrenskraft med en löneutveckling som inte överskrider produktivitetsutvecklingen. Man borde inte heller glömma att den tyska industrin producerar varor som har gott om mervärde, som bara kan produceras av individer med en hög eller annars en prima utbildning.
Den tyska wirtschaftswunder är född på nytt.
Länk: http://www.destatis.de/jetspeed/portal/cms/Sites/destatis/Internet/EN/press/pr/2011/05/PE11__206__132,templateId=renderPrint.psml
måndag 16 maj 2011
Marknaderna säkra på en grekisk skuldsanering
Tittar man på räntorna är marknadens tolking om Grekland klar: det tros inte att landet kan ta hand om alla sina skuldplikter. För ett två års papper räknar man en nittioprocents sannolikhet att Grekland inte betala tillbaka allt som landet borde. Ok, nittioprocent är inte hundra procent men i praktiken betyder den här typen av siffra att marknaden är helt säkra på att det ska ske en så kallad default, landet är okapable att ta hand om amorteringar och räntebetalningar.
Och den här tolkningen har marknaden haft på länge. Inga drasktiska förändringar har skett under de senaste månaderna. Man har varit säkra på default nu över ett års tid. Det var under år 2010, då marknaden börjat räkna med en grekisk default och detta oavsett vad som har hänt på den politiska planen. Tillfällig eller en permanent stödmekanism verkar spela ingen roll.
Och den här tolkningen har marknaden haft på länge. Inga drasktiska förändringar har skett under de senaste månaderna. Man har varit säkra på default nu över ett års tid. Det var under år 2010, då marknaden börjat räkna med en grekisk default och detta oavsett vad som har hänt på den politiska planen. Tillfällig eller en permanent stödmekanism verkar spela ingen roll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)