Skulduppköp äventyrar prisstabilitet på sikt

Median har nu riktat sitt blick mot Italien under de senaste dagarna med förundrandet om landet är nästa att ge upp på lånemarknaderna. Räntorna på landets skuldpapper har stigit kraftigt med den följden att skuldberg på 120 % av BNP blir alltmer ohanterbart.

Läget måste vara allvarligt då den europeiska centralbanken ECB började använda rätt oortodoxa verktyg genom att direkt agera på statslånemarknaden. Banken använder nu sådana metoder som kan skapa större problem på längre sikt, fast de på kort sikt verkar ha löst någonting, liksom nu då banken lyckades med att minska den italienska och den spanska räntenivån. En lite lägre räntenivå är dock bara en tillfällighet, om marknaden har ingen tro på länderna i fråga.

Spelet centralbanken spelar påminner i högsta grad händelserna året 1992 kring de sista stunderna med EMS, den europeiska valutakurssystem med i praktiken fasta växelkurser. Investeraren Georg Soros med sitt fräcka vad om pundet tvingade valutan på knäna. EMS kastades inne i papperskorg; alla stora valutor har sedan dess haft rörliga växelkurser.

Om marknaden tappar sitt förtroende på Italien och Spanien finns det inga krafter i världen som kan konkurrera med marknadskrafter. Sist och slutligen är marknadskrafterna påtvingande. Det skedde med EMS och har skett hundratals andra gånger.

ECB tar risk då den köper statskuldspapper direkt från marknaden. Med åtgärden ökar banken penningmängden i ekonomin. Det här betyder i sin tur att prisstabiliteten kan äventyras på sikt, om banken misslyckas att tajma rätt en penningpolitisk åtstramning i fall förändringar i penningmängden börjar synas i prisnivån. Riktigt noggrant taget borde ECB faktiskt strama åt innan skulduppköp syns på prisnivån; banken borde nämligen agera via förväntningarna. Om bankens åtgärder betyder ökad inflation har penningpolitiska makthavaren redan misslyckats. Åtstramningen blir kraftigare än den varit om banken hade tajmat rätt.

Hur som helst befinner sig ECB i ett läge där ingen trodde den borde vara eller att den skulle vara, då euron infördes. Det "lovades" att den nya centralbanken ska agera på samma sätt som den högst uppskattade tyska centralbanken, Bundesbank, som aldrig äventyrade prisstabiliteten. Bundesbanken prioriterade prisstabiliteten så att banken lade ingen vikt på de ekonomiska konjunkturerna eller sysselsättning. Med dessa prioriteringar var banken en trovärdig bevakare av prisnivån.

Det att ECB verkar ha samma typ av prioriteringar som den amerikanska centralbanken FED innebär i och för sig inte att ECB kommer att misslyckas, men ECBs politik är mer äventyrande jämfört med Bundesbanken. Faktumet innebär en ökad risk för inflation.