Den permanenta stödfonden löser inte Eurons kris

Trots en så kallad no bail out klausul i reglerna för det europeiska monetära systemet EMU har skattebetalarna i de välskötta EMU-ekonomierna varit tvungna att stöda de länder som har haft problem med sina skulder. Nu försöker EMU-länderna lösa problemet med en permanent stödmekanism.

Då euron togs i bruk infördes Maastrichtreglerna för att samorda den europeiska finanspolitiken så att den skulle vara hållbar i alla länder där euron används. Länderna hade gränser för inflation, den offentliga skulden och underskott i den offentliga ekonomin. På det här sättet, om reglerna bara följs, kan ekonomiska politiken styras.

Det funderades eller påpekades redan då, till exempel av den belgiska ekonomen Paul de Grauwe, att det i systemet trots dessa regler finns inbyggt en moralisk risk eller ett systemfel. Problemet är att det med en gemensam penningpolitik men en självständig finanspolitik finns en risk att skattebetalarna i de välskötta ekonomierna tvingas att ta hand om länder som råkar illa ute med sina offentliga finanser.

Med Grekland och Irland ser vi nu att dessa problem aktualiserades. Det går att bryta mot Maastrichtreglerna då det inte fanns eller finns en trovärdig straffmekanism i systemet.

Det här moraliska problemet förvärras av det att det beklagligtvis kan vara lönsamt att bryta regler. Till exempel Grekland har p.g.a euron kunnat leva över sina tillgångar och nu är det de här långivarländernas skattebetalare från andra EMU-länder som tar notan i stället för Grekland.

Innan euro skulle de här oskötta ekonomierna som Grekland fått "sitt straff" via kapitalmarknaden. Marknaden, om de noterat att det i ett land verkar finnas ett ohållbart läge i den offentliga ekonomin, skulle ha börjat kräva en högre ränta på skuldpapper som emitteras av landet. Det gör marknaden i nuläget också men p.g.a av euron har det för till exempel Grekland varit möjligt att skaffa finansiering för billigt för länge. I eurons skugga har landet kunnat leva över sina tillgångar lättare än de hade gjort med sin egen valuta.

Frågan alltså är om den permanenta krisfonden löser det här moraliska problemet i emu-systemet som ger incitament att bryta regler då de oskyldiga tar ansvar om så behövs.

Fast kommissionen ska enligt den nya stödmekanismen granska euroländernas budgetar kan man fråga sig om systemet är tillräckligt effektivt.

I Maastricht avtalet fattades en trovärdig sanktionsmekanism. Har kommissionen nu upphittat en trovärdig variant för att sanktionera de länder som bryter de gemensamma finanspolitiska reglerna? Tyvärr är det svårt att se att någonting i sanktionmekanismen hade drastiskt ändrats jämfört med Maastrichtavtalet. Tyvärr.

Skickat som insändare i Hufvudstadsbladet.